Pjäser:
Familjen Bra

Familjen Bra - Klara Soppteater.
Foto: Petra HellbergNationalteaterns sista pjäs var Joakim Pirinens Familjen Bra, en historia om ”världens konstigaste familj” - nämligen en familj som helt och hållet saknar problem. Historien var baserad på Pirinens seriealbum ”Familjen Bra och andra relationer”.

Pjäsen gjordes även som Radioteater 1998. Med Reventberg har också varit med och satt upp pjäsen i Stockholm i Klara Soppteaters regi.

Pjäsen regisserades av Ulf Andersson och de som gestaltade familjen var Med Reventberg, Hans Mosesson, Bodil Widlund och Björn Kappfjell.

Så här skrev Peter O Nilsson i IDAG 93-03-01:

Bra, familjen Bra!

Det är ju faktiskt en del av ett slags vardag – alla de som ständigt ler mot oss och vill tala om varför just deras tvättmedel, binda eller blöja är bäst, alla dessa reklamens människor som tycka hänga upp hela sin tillvaro på en fläckfri tvätt eller ett kliniskt rent barn. Men vart tar det vägen när reklamfilmen är slut?

Ja, en del av dem ingår i Nationalteaterns Familjen Bra.Pappa Lasse och mamma Eva bor tillsammans med barnen Lena och Janne i ett vackert hus, omgivet av en prunkande trädgård och en gnistrande grön gräsmatta. De klär sig i klara gula och röda färger, äter näringsrikt, motionerar, har suveräna sexliv och stimulerande arbeten, är sanslöst positiva och kreativa.

Flera svenska tecknare har hämtat näring ur reklamens språk och stil under många år, att serierna nu får sin motsvarighet på teaterscenen är bara konsekvent. Det enda märkliga är att det inte skett tidigare – i mitten av 80-talet hade Familjen Bra varit numera rätt självklar kritik av en ytlig och självblind livsstil.

Men Joakim Pirinens mycket roliga pjäs är fortfarande originell. I Nationalteaterns version betonas genom scenografins klara färger närheten till serier och reklamen , och figurerna är precis så lagom hysteriskt lyckliga att de inte blir löjliga. För Familjen Bra har flera fallgropar. Förts och främst har pjäsen ingen egentlig konflikt – allt är ren och skär harmoni. Att regissören Ulf Andersson då valt att inte betona någon del i handlingen – som exempelvis hur pappa Lasse uppfinner anansbatteriet, och med hjälp från resten av familjen löser problemet med jordens energiförsörjning – är viktig.

Allt ställs i förgrunden, ungefär som på en TV-ruta, med en klichéfylld textens parantes ”ditt hår blev verkligen luftigt och spänstigt av det nya örtschampot!”. Samtliga delar blir tydliga. Möjligen spricker idyllen lite i pjäsens sånger, då ensemblens vokala brister är nära att förvandla familjen till en parodi på sig själv. I regel lyckas dock skådespelarna visa hur det är när allting är bra, perfekt; den katastrofala oförmågan att skilja mellan viktigt och oviktigt gör att man diskar med samma entusiasm som man räddar planeten.

Att Nationalteatern står så gott som hel och ren efter detta omtumlande styrkeprogram är bara att gratulera, precis som den publik som hittar till huset där familjen Bra bor.

IDAG 93-03-01 Peter O Nilsson