StartNyheterHistorikSkivorPressklippPjäserTexterKontakt Backa

Pjäser:
Livet är en fest

Spelades mellan 1972 och -73.

Medverkande endast herrar: Pale Olofsson, Lars ”Jacob” Jakobsson, Hasse Mosesson, Peter Wahlqvist, Håkan Wennberg och Anders Melander. De skrev tillsammans som vanligt, fast Peter och Håkan och Hasse skrev mest, tror jag, och de regisserade tillsammans. Med Reventberg väntade barn och fick bli tekniker och sköta ljuset och var med bl.a. på en Finlands-turné.

Pjäsen riktade sig till ungdomar och vuxna eftersom den skildrade konflikter och motsättningar mellan olika generationer.

Våld, drogmissbruk, arbetslöshet, känslan av att inte behövas i samhället. Pjäsen spelades som vanligt på turné och i Göteborg.

Så här skrev Göran Zachrison i GT den 19 jan 1973, om teaterföreställningen:
Gå och se nationalteatern !

Har göteborgarna egentligen underrättats om hur fruktansvärt bra teatergruppen Nationalteatern är ? Ingen har talat om det frö mig i alla fall. Eller skrivit. Men i onsdags kväll var jag på Backa fritidsgård på premiären på gruppens nya pjäs "Livet är en fest". Ack du milde !

Det finns en vulgärföreställning om gruppteater. Ungefär: några taniga ungdomar som står och ser förbannade ut medan de river av ett antal låtar om hur fel "samhället" är. Kag vet inte om Nationalteatern nån gång betett sej så. I varje fall gör de det inte nu.

DE ÄR åtskilligt mer raffinerade än så. Blåkopian bakom deras pjäs är beundransvärt medveten och exakt.

LÅT OSS te det här riktigt från grunden.
Livets mening - det vet vi allihop - det är att människor ska få vara glada. Nu är visserligen möjligheterna begränsade.
Vad är det som gör folk glada - idag, i Sverige ? Jo, det är underhållning med karaktär av flykt, kanske nostalgi, kanske dröm.

DET HÄR vet Nationalteatern. I deras pjäs sitter två jobbare och krökar och berättar minnen om fruntimmer och annat. Det är kollosalt autentiskt och roligt - det är vitsar jag känner igen från beredskapen o s v. Alltmedan de två borstar upp sig blir de sturskare och sturskare - vågar t o m vända blickarna framåt i stolta omöjliga företagar drömmar.

DET ÄR det ena gänget. Det andra är tre tonårskillar som samtidigt sitter i en källare och ölar. Deras dröm-inlevelser är snabba vingkast - det är njutningsversioner (som de plötsligt och elegant gestaltar tillsammans) av tjejer, djungler, kallt behärskande gangster-situationer och armador av stark stark musik över oändliga hav!

VEM AV oss kan nu - med handen på hjärtat - förneka att så här ser våra lycko-föreställningar ofta ut ? (Ungefär).

Men i det ögonblicket man erkänt det vrider de här skådespelarna om skruven.

Båten - tonårskillarnas fantasibåt - tar sig till ett främmande land. Bilder projeceras på scenen. De påminner om våra Mallorca- föreställningar. Men det är inget facist-land killarna har kommit till.

DET ÄR ett land med nya värderingar. (Det finns nog inte på kartan, men borde finnas, tycks Nationalteatern mena.) Inga bilar inne i stan, "för vi tycker så mycket om vår stad", säger iceronen. Fria arbetstider: "...när man jobbar tillsammans och gillar varann så blir det gjort det man ska".

Låter det barnsligt ? All right: men det har det självklaras enkelhet, som regn om våren. Det är fruktansvärt suggestivt och lockande. En träflöjt spelar till, en panflöjt.

EFTERÅT hör jag att några av skådespelarna vill ta bort just den här scenen, finner den för enkel vill istället ha något satiriskt med en gammal överste o s v.
Hoppas de inte faller för denna puritanska frestelse. Pjäsen "Livet är en fest" är - som den nu är - ett vetekorn som kan gro gott i många huvuden.

Kritik är nog bra, men kritik är inte nog. Vi måste också få sådana här bilder som pekar framåt. Människans liv är visserligen en sparv. "Men du får ingen ny värld om du inte vågar ta den nu", sjunger ynglingen Clowns pappa i pjäsen.

Göran Zachrison - GT fredag 19 jan 1973

I Göteborgs Handels och Sjöfartstidning skrev Sune Örnberg följande om pjäsen:
Brygga mellan generationer

Livet är en fest, heter Nationalteaterns nya pjäs. Det är en effektiv och rolig uppsättning som nu har haft Göteborgspremiär. De som festar är fem män, delade i två grupper: ett par medelålders till vänster och tre ungdomar till höger.

Scenerna växlar mellan dessa två grupper. De super och blir alltmer berusade. Mot slutet möts de i en krasch.

Scenografin är enkel: en skärm mot vilken projiceras några av våra vanligaste höghus, och drömbilder när det blir tid för sådana. De medelålders festar i en modern lägenhet med alla finesser, t ex grammofon i ugnen. Ståten markeras med några stolar, sen hjälper vår inbillning till.

Ungdomarna håller till i en mer svårbestämd lya. De dricker mellanöl och Koskenkorva. När känslorna blir starka och när något ska summeras brister de ut i sång.

De äldre pratar om sina kvinnor, grälar om sina arbeten, demonstrerar med flaskor och glas varför man måste flytta allteftersom industrierna drar sig undan.

Ungdomarna pratar också om arbete. En av dem har f ö inget. Han vill inte ta vilket jobb som helst, han vill inte bli lik sin pappa som har svårt att sova och går på medicin.

En går i skolan. Han värjer sig ännu för lärarnas försök att forma honom så han blir lik dem själva. Hans och de andra två kamraternas otrivsel och vanmakt får dem att fantisera om filmhjältar och avlägsna länder.

I en av deras drömmar finns ingen arbetslöshet och ingen hets. Folk umgås på kaféer där maten är billig, och skolan en samlingsplats för alla som behöver lära något.

En av de medelålders ropar genom fönstret till hyresgästerna att de ska gå samman och ta över huset och göra stället trivsamt. När fyllan och aggressiviteten är som starkast går både de medelålders och de unga ut ur sina nästen för att roa sig på stan. De möts och en sammanstötning blir oundviklig.

Det är som synes ett välkänt stoff. Som så ofta på Nationalteatern uppställs problemen som ytterst enkla och får lösningarna ett stänk av dagdröm.

Men det är råstoffet. På scenen blir inget lättfärdigt. Teserna uppstår på ett utsökt sätt ur situationerna.
Det är en svårt berusad som ropar ut sin samlingsparoll, det är kraftlösa ungdomar som drömmer sin paradisdröm. Tydligare kan teatern inte ta avstånd från de till intet förpliktande parollerna.

De äldre framställs med ett milt clowneri, som gör dem sympatiska mitt i misären. Föreställningen närmar generationerna till varandra genom att visa hur lika deras problem är. Livet är en fest är en familjepjäs, underhållande och vänlig: den borde kunna ge familjer med tonåringar mycket att prata om.

Sune Örnberg - Göteborgs Handels och sjöfarts-tidning lördag 20 januari 1973