StartNyheterHistorikSkivorPressklippPjäserTexterKontakt Backa

Pjäser:
Nick Carter - Dubbelagent


Karaktären vilken namnet till pjäsen
hämtades från.
Denna pjäs skrevs i Gorillateaterns regi, men när denna ensemble splittrades i två delar blev det Nationalteatern som kom att framföra historien om Dubbelagenten Nick Carter, där namnet lånades från en vid den tiden mycket populär s.k. kioskdeckare. Historien handlade om våra tids gangstrar, storkapitalägarna och stormakterna, som delar upp världen i intressesfärer med hjälp av pengar eller våld.

I Nationalteaterns tappning är Nick Carter världens bästa agent, ekonomiskt fri och politiskt obunden, tror han. I själva verket säljer han sig till högstbjudande och vad det gäller politiken så går han storfinansernas ärenden. Storfinanserna representeras av Oscar Johnson och Big Bill, ledare för världsomspännande företagskedjor, som i själva verket äger allt. Politikerna är deras hantlangare och båda omger sig med samvetslösa och mycket utpräglade yrkesmördare.

Medverkande:
I produktionen: Inga Edwards, Anna Guttorp, Lars Jacobsson, Anders Melander, Hans Mosesson, Paul Olofsson, Anki Rahlskog, Anki Sjögren, Peter Wahlqvist, Lars Warg.
Anders Melander stod för musiken.

Malmö(AB) Ett gott råd till Malmö stad. Ge Gorillateatern ett anslag så den kan fortsätta att existera! Den behövs nämligen.

Den har något att säga och säger det bra. Den har definitivt något nytt att tillföra teaterlivet i Malmö.

I går hade Gorillateatern premiär på spelet om ”Nick Carter - Dubbelagent”. Ett spel om våra tids gangsters, storkapitalägarna och stormakterna, som delar upp världen i intressesfärer med hjälp av pengar eller våld.

Friskt vågat hälften vunnet brukar man ju säga. Gorillorna har vågat sig på en två timmar lång föreställning, avbruten av ideliga scenförändringar med små handgrepp med lösa skärmar. Låt mig säga med detsamma att det var friskt vågat. Ingen föreställning borde få vara två timmar lång! I synnerhet inte en som är så uppsplittrad att scenbytena distraherar och gör det svårt för åskådarna att hålla samman berättelsen.

Men resten är bara av godo. Den sex man starka ensemblen agerar utmärkt i sina otaliga, välskrivna, roller och det vore synd att nämna någon före den andre. Det skulle i så fall vara Peter Walqvist för att han är så förödande roligvare sig han kliver runt som general, småstruttar som barberare från Sevilla, lismande smyger omkring som stormaktsförhandlare eller trippar in som sipp gumma på Maggies krog.
Ett extra plus också för Anders Melanders musik som är följsam och medryckande.

Malmöbor, ni hittar väl till Gorillateatern. Den ligger på Kronetorpsgatan 1.

Gunnel Bransmo

SvD 70-02-20:

Fler klipp om Nick Carter hittar du på sidan
Pressklipp
Dubbelagenten Nick Carter

Pistolteatern. Gästspel av Nationalteatern. ”Nick Carter - Dubbelagent”. I produktionen: Inga Edwards, Anna Guttorp, Lars Jacobsson, Anders Melander, Hans Mosesson, Paul Olofsson, Anki Rahlskog, Anki Sjögren, Peter Wahlqvist, Lars Warg.

Nick Carter är ju ett symbolnamn för konstnärligt undermålig men rafflande kriminallitteratur.
Nationalteatern från Malmö har tagit fasta på det i sin föreställning ”Nick Carter - dubbelagent”. Man har parodierat genren, med anstrykning av agentfilm, och spelat ut dess schabloner mot en annan allvarligare sorts schabloner, nämligen dem efter vilka det ekonomiska maktspelet i världen tillgår. Effekten blir lekande och skarp på samma gång, får en mångtydig naivitet.

Nationalteatern kommer från Malmö och är en uppsökande teatergrupp. Nu har den uppsökt Pistolteatern, och det är vi mycket tacksamma för. Deras spel om finans- och roffarkungarna Big Bill i USA och Oscar Johnson i Europa som ligger i luven på varandra är ett högst sevärt och roligt spektakel. Big Bill sitter med ryggen mot publiken, viftar med en förgylld handprotes och skrockar med en gubbes iskalla tunga. Oscar Johnson smeker sin grekiska älskarinna och kretsar som en hök över världskartan och dess möjligheter.

Däremellan smyger en brokig samling agenter och hantlangare ut och in ibland de rankiga kulissväggarna och försöker ta kål på varandra. En oerhört knäande cowboy, en general i skinnhjälm som tycks kliva bland molnen, en brotterska från Tromsö med gorillaarmar, en oljedrypande intrigmakare, och inte minst Nick Carter själv. Riktigt så ser inte verkligheten ut, men figurerna står för en verklighet som är lika mekanisk och grotesk, ett urgammalt tillstånd som Nationalteatern vill vara med och ändra på.

Det är lite Brechtiansk kabaréstil över det hela. Man går fram och sjunger visor som har ett fint musikaliskt eftertryck i refrängerna. Gruppen får med lite kantiga medel fram många friskt humoristiska scener och detaljer, t.ex. den dråpliga parodin på en irländsk krogscen med dess gubbar och käringar. Man blir nästan förvånad över att det bara är en handfull aktörer som ger detta intryck av figurmyller i pjäsen.

Det finns också ett enkelt nästan troskyldigt allvar som skiljer ”Nick Carter - dubbelagent” en smula från den mer oömma politiska småteater som odlats i Stockholm och som den annars påminner om. Som när Nick Carter övertalas att bli en folkets agent i stället. Man liksom hör gruppens vädjan utanför själva schablonen. Jag tycker inte det stör. Det ger denna dubbelbottnade lekfullhet ett inslag av okonstlad uppriktighet som passar mycket bra.

Nationalteatern spelar bara till och med söndag. Det är galet. Det tvingar folk att agera med en Nick Carters hänsynslösa beslutsamhet för att inte gå miste om en av de bästa teaterföreställningarna i Stockholm just nu.

Hanserik Hjertén

Internationalteatern.


Fler klipp om Nick Carter finns på sidan
Pressklipp
- Nick Carter (ty det var ingen annan än den store detektiven) reste sig häftigt upp och befriade sig från de yviga polisonger, vilka dittills förvandlat honom till en väderbiten seglare.

- Men inte bara djungeln är hans fiende han har ryssarna framför sig och kineserna bakom sig, och dessutom är han nära att falla i de fällor som lagts ut av sadistiska fribrytare. Vad Killmaster än gör så väntar mord och våld i det gröna helvetet.

Den förste Nick Carter läste Bombi Bitt och Eli och citerade Fritiof Nilsson Piraten med välbehag. Den andre Nick Carter är ena tiders barn, kanske en sonson. Han är agent, N3, Killmaster, och de pocketböcker han förekommer i säljs i mass- upplagor i västvärlden utan författarnamn eller pseudonym.

Man behöver inte vare en skarpögd analytiker eller marxist för att upptäcka att Nick Carter är en storfinansens man. Som litterär figur är han dessutom möjligt mer okomplicerad än de flesta av de ensamma starka män som försvarat lag och ordning med lagliga och olagliga medel i filmer och böcker och seriemagasin.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Vår tids Nick Carter har inspirerat Nationalteatern i Lund till en pjäs, som den framförde i fredags i Vivalla föreningsgård. Örebroarna har chans att se uppsättningen en gång till - på tisdag i Varberga föreningsgård - missa inte den.

Nationalteatern är en liten ensemble, som kollektivt skriver, producerar och spelar pjäser. Den består av sex, sju personer, amatörer och halvproffs. Tillsammans har de verkat omkring ett år och hunnit med tre uppsättningar.

I deras tappning är Nick Carter världens bästa agent, ekonomiskt fri och politiskt obunden, tror han. I själva verket säljer han sig till högstbjudande och vad det gäller politiken så går han storfinansernas ärenden.
Storfinanserna representeras av Oscar Johnson och Big Bill, ledare för världsomspännande företagskedjor. I själva verket äger de allt. Politikerna är deras hantlangare och båda omger sig med samvetslösa och mycket utpräglade yrkesmördare.

MYCKET BLOD SKALL flyta innan Nick Carter står ensam kvar på scenen och många härliga karaktärer skall mejas ner.

Man kan nämna Peter Wahlqvists avdankade general, Smulan, och hans smilande maffiaadvokat. Man kommer ihåg Inga Edwards avsuttna men ännu bredbenta cowboy, Nevada, en grabb som skjuter bättre än han snackar. Överhuvudtaget är det en samling olikartade men alltid märgfyllda människor som korsar varandras spår. Mest korsas dom på en irländsk krog där världens hårdaste män konfronteras med Dublins fredliga fyllon. Då är det stor teater och mycket roligt.

NICK CARTER, DUBBELAGENTEN är alltså ett stycke politisk teater, men långt ifrån en tråkig schematiserad sådan. Den är frodig på gränsen till det burleska och den spelas med både fränhet och avspänd humor. Den är fylld av litterära allusioner och parodier både på spelstilar och texter.

Av detta får man inte förledas att tro att spelet brister i stramhet. Budskapet kommer aldrig i andra hand. Burleskeriet får inte dölja medkänslan med världens små, som tillsammans blir starka och hotar industriimperialismen och med den omvände Nick Carter slutligen krossar den.

DET ÄR SVÅRT för att inte säga omöjligt att skilja uppsättningen och textunderlaget åt. De tycka ha växt fram under gemensamt arbete och gester har förr ord och vice versa. Men det är egentligen oväsentligt.

Betydelsefullt är dock att Nationalteatern visar hur bra en amatörgrupp verkligen kan bli, när den inte hemfaller åt psykologiserande djupdykningar á la Dramaten och när gruppens medlemmar är förvissade om att de har något att säga och dessutom förmår att kombinera spelglädje med ett förhållandevis brett uttrycksregister.

Då behövs egentligen ingen mer rekvisita än löspolisonger, som man kan förvandla en man från väderbiten seglare till detektiv med ett endaste ryck. Det vill säga om man är en slags teaterns fribrytare.

Gunnar Lindén - Nerikes Allehanda Måndagen den 6 april 1970