Skivor:
Barn av vår tid

(Utgiven 1978 Nacksving 031-16 på Cd MNWCDR 11 1991)

Det blev en "sketen rock LP" till sist, fyra år efter "Livet är en fest". Samma rock känsla i botten men svartare, läget 77-78 var värre jämfört med 1974.

Alla kunde inte göra skivor, men de som kunde var tvungna att ge röst åt fler än sig själva Nationalteatern är bra lyssnare... "Röster från ett mörkt tonårs-landskap" skrev nån och mitt i aggressiviteten finns ett stråk av ömhet. "Poppens Mussolinis" utnyttjar folket i tonårslandskapet, här hängs dom ut offentligt!

Här finns även Kolla kolla med original titeln ”När jag kommer härifrån”, Spisa med originaltiteln ”Full rulle” och Ingelas sång som hämtades ur pjäsen "Speedy Gonzales II" som behandlade narkotikaproblem bland ungdomar.

Ulf Dageby om skivan:

Först och främst producerades pjäser, som nästan alltid hämtade näring ur verkligheten i förorten Backa, med drogproblem, ödsliga liv utan hopp. Det förekom också ett par dödsfall, det var unga människor som sniffade lim, och dog. Jag blev så upprörd av det där, alla vuxna med flackande blickar i köpcentret, i det obevekliga novembermörkret, rädda för flummiga tonåringar, deras egna barn.

Samtidigt ville jag skildra just det tjusande hemska med droger: en underbar flykt undan en november-torsdagskväll på torget. Drömmar, flyga! Men drömmar utanför varje tänkbar verklighet, eftersom drogerna alltid äter upp dig, och till slut, ibland förfärande snabbt, dödar dig.

Drogerna äter din själ, förstör din kropp och din själ, de blir ett odjur som ingen kan besegra. Ingen kan stå emot. Ingen! Många av Nationalteaterns klassiker, t ex ”Kolla kolla” och ”Spisa” är resor till underjorden, till de orealistiska drömmarnas helvete.

Dessutom ville jag skriva om det positiva raseriet, innan drogerna har gjort dig till ett vrak. Att protestera, att visa att man är en människa som tror på nåt, som inte ger upp! Att ens krafter kan användas till nåt bra. Att drömmarna man har kan vara sensationella och nyskapande. Att vrede kan vara positivt, en läkande kraft. Allt detta finns som bakgrund till ”Barn av vår tid”, och för den delen även i ”Sent en lördag kväll”. Dessutom är det väl ett skrik på hjälp, vad händer i vår stenhårda värld?

Låtar och upphovsmän

Medverkande på skivan

Omslag & Layout: Lars Jakobsson
Tekniker: Johannes Leyman
(polymoog på "Ingelas sång" & "Barn av vår tid")
Inspelad december 1977

Peter Mosskin på Musikens Makt hade nästan bara lovord att ge skivan:

Säkra kort som håller!

Det finns en värme i Nationalteaterns musik och pjäser som jag alltid slukat med hull och hår. En stor mänslighet, en skitstor varm hand att krypa in i under en sång, en ljus öppen platå mitt inne i en pjäs där världen känns möjlig att erövra och livet fylls av chanser. Och Gud ska veta att det behövs mycket värme för att väga upp alla psalmverser, paragrafer och låsta dörrar man blivit utsatt för under åren.

Ibland får jag en känsla av att varje svensk man riskerar att bli en känslokall kapten (Göran Palms Själen furir) och varje svensk kvinna en förgrämd ålderdomshemsförståndarinna (Nurse Ratched i Gökboet). Min egen kapten kan bubbla upp ibland när jag får syn på någon långhårig ungdom som ser lika oklippt ut som jag gjorde själv för fem år sedan. Hur kan detta vara möjligt?

”Det enda du kommer på
sy in din son på en kåk
vissla på snutlakej
så kommer dom och hämtar mej
medan borgarasen flinar
åt hur jobbardräggen svinar
farsan, tänk till
vad är det du vill
dom burar in dina egna barn”

Slutraderna på ”Barn av vår tid”, titellåten på Nationalteaterns nya platta. En temaskiva skulle jag kalla den om inte sångerna på ett så trovärdigt sätt beskrev världsläget utifrån ungdomsgäng i förorter, på gator och i rivningskvartar, att låtarna verkar vara skrivna av dom som det handlar om.

Arbetarklassen känns nu tyvärr inte längre så bekvämt igen på sina slitna arbetskavajer och kepsar, utan man måste ta risken att det inuti ett par oppkäftiga täckjackor kan finnas proletärbarn med öronen fulla av Paul Paljett respektive Kiss. Ett barn som på grund av borgarklassens skola och marknadsekonomis utslagning, riskerar att få sin självklara livslust ramponerad av kriminallitet.

”Nu är jag ung hela mitt liv
känns som en väg utan slut
Det spritter i varje muskel
Och hjärnan känns så klar
Ge mig mitt liv nu

Jag vill inte gå i dimman längs en tröstlös aveny
Jag vill göra nåt bra nu
Jag vill inte vara arbetslös
när jag är full av liv
Ge mig mitt liv nu”

Så känner alla, så har alla känt, till och med Kenneth Ahl och Clark Olofsson. Men hur går det?

”Hela mitt liv har jag levt som en havets spillra” sjunger Ingela i Ingelas sång. ”Hela mitt liv har jag blivit omhändertagen, hela mitt liv, färdigtuggad mat redan i megan” och så de underbart vackra orden: ”Jag vill bara komma in till land”.

Men chansen är så liten. Kolla Kolla är en minilektion i svårigheter att komma in till land. En snabbrepris av filmen Lyftet på 4,42 minuter.

Nationalteaterns nya LP börjar med ett stycket taggtrådsrock om Popens Mussolini, som har goda möjligheter att ge vänsterns skrivbordsteoretiker blodstörtning. Nu gör ju inte Nationalteatern sina plattor för den publiken, utan för de kollin som förväntas sitta av noi år i skolan, sex år i bostadskö och tre i arbetsförmedlingens väntrum. Och som faktiskt kan tänka själva.

Musiken gungar, svänger och berör, här och där några drömska Dylan-harmonier, en ilsken John Lennon-gitarr eller en Stones-kör. Precis som sången Spisa är det ”Bäng, bäng full rulle”, däremellan uppblandat med lite ”haderattandadaumpapa”.

Vore jag nu den lundensiske litteraturhistoriker jag inte är, skulle jag ha snickrat till en fras om språklig förnyelse av högsta rang. Det tycker jag ta mig fan att det rör sig om i flera fall. Musiken är betydligt mer gammal hederlig rock, men behandlad på ett kärleksfullt sätt: kanske en och annan kubans dragning i rytmen.

Till det negativa hör att det, på grund av materialbrist, bara är 17 minuter per sida, men det som är inspelat är å andra sidan väldigt bra. Dessutom kanske sångerna kunde vara lite mer kritiska mot de ungdomar de berättar om. Jag vet inte. Barn av vår tid är hur som helst en jättefin platta och har alla chanser att nå ut till en lika stor publik som Nationalteaterns förra LP.

Peter Mosskin MM Nr3 -78

KLICKA HÄR FÖR UTSKRIFT (Text)