Skivor:
Livet är en fest

(Utgiven 1974 MNW46P på cd 1990 MNWCD 46 )

Äntligen kom Nationalteaterns andra platta, även här är alla låtar hämtade från tidigare pjäser med låtar som ”Jack the ripper” där kapitalismen smyger omkring på fabriken och där reklamen våldtar din mamma, och klassikern ”Livet är en fest” om de tre kompisarna Greven, Plast och jag, där ”jag” syftar på den tredje som heter Clown.

Här finns även låten om ”Hanna från Arlöv” som slåss för att få nya fläktar till tvätten där hon jobbade, låten är inspirerad av en artikel i tidningen Proletären.

Alla låtarna är hämtade från pjäser förutom låten ”Mr John Carlos” som skrevs på beställning för ungdomsredaktionens radioprogram i P3 om idrott och politik.

Skillnaden från förra plattan är stor. Denna skivan blev en renodlad rock-LP jämfört med första skivan som var en vildsint men ändå charmig platta med varierade musikstilar. ”Ta det som ett löfte…” var en utpräglad ”påläggs-skiva”. Det kunde börja med att Anders lade trummor och bas och sen byggdes det på efterhand.
På ”Livet är en fest” önskades mer naturliga grund-tagningar, dvs att spela in grunderna med trummor, bas, klaviatur och gitarr live. Sedan lägga på det som behövdes.

Alla hade väl också blivit lite bättre musiker jämfört med förra gången, inte minst pga att de alltid hade livemusik i pjäserna. Dessutom är ljudet flera ljusår bättre på ”Livet är en fest".

Under inspelningen var endast ett fåtal i studion hela tiden för att få fram en renodlad rock platta. De andra medlemmarna kallades in då och då för punkt insatser. Även likheterna från förra LPn´ är stora, samma studio (MNW i Waxholm), samma upplägg folk fajtades om de roligaste jobben, som att spela elbas eller trummor. Samma resultat av fajterna: den som lirade bas i pjäsversionerna fick lira bas på skivan osv.

Albumet blev en otrolig framgång och låg länge på Kvällstoppen.

Låtar och upphovsmän:

Låtarna på skivan är hämtade från följande pjäser:

Här hittar du en komplett lista på de låtar man valde mellan inför skivinspelningen. Låtar som inte kom med var t.ex. Götaverkslåten från Speedy Gonzales och Vilda strejker från Tjuveriaktiebolaget.
Klicka här för att ladda ner PDF.

Tommy Rander skrev följande i sin recension för Aftonbladet:

Vårt bästa rockband är en teatergrupp!

Ska man döma efter de plattor som kommit hittills i år så är landets bästa rockband – en teatergrupp!”Livet är en fest” heter LP:n.
De som spelar är Nationalteatern i Göteborg och plattan är gudomlig!

Gruppens musik skiljer sig helt från alla andra teatergruppers. De spelar handfast och väldigt stilsäker rock. Med mycket djävlar anamma och ”gatufeeling”. De är baserade i förorten Backa utanför Göteborg. Deras pjäser är för det mesta direkta speglar av förortsungdomens liv. Den aggressivitet som går igen i Nationalteaterns rockmusik är verkligen äkta. Det är inte frågan om ett gäng intellektuella skådespelare. Som så att säga föreställer rockband. Utan de är!

Låtarna kommer från huvudsak två pjäser: ”Speedy Gonzales” och ”Livet är en fest”. ”Speedy” handlar om ett gäng som splittras kring knarkfrågan. Några stadgar sig, men några ”flippar ut”. ”Speedy” själv är en osäker tuffing:

Grimaser

”Dom tjatar om strejker å klasskamp å skit, å dom tjatar om arbetslösheten. Vaere för mening å snöa på sånt, som för tillfället e på tapeten?” frågar han.
”Speedys” osäkra nonchalans backas upp av en hal, reggaeinfluerad musik. Det är perfekt samspel mellan text, stämning och musik i varenda låt.

Titellåten går i dundrade, ilsken rockstil, som toppas av en vass gitarr. Men texten är en grimas. Den handlar om ”fredagsdrömmen”, om tjejer, ”som börjar med groggen” och slutar med ingen gemenskap alls. Och en spya i rännstenen. Men ”nästa fredag börjar vi om igen: Livet är en fest…”

…och lyrik

Gruppen har också en lyrisk, varm och melodisk sida. Visan om Plast ”som ska bli nåt”, är utsökt. ”Nåt tekniskt, säger morsan. Bra betalt säger brorsan. Farsan säger inte vad, han är inte särskilt glad. Han knyter näven i fickan när han vill – knyta den öppet!”.

Där finns visan om ”Hanna från Arlöv”, som ”jobbade i ångan i tvätten”, men en dag blev förbannad och ställde krav på fläktar.

Och där finns ”John Carlos” om idrottens hyckleri. Den går i Bob Dylan/The Band-stil med Ulf Gruvbergs hesa ilskna sång. Plattans absoluta topplåt heter ”Innerst inne”. Den inleds med knyckig stil, rätt typisk för en Bertol Brecht-pjäs, men slutar i kollosalt uppsluppen dixieland-jazz.

Årets bästa

Plattan är alltså full av bra låtar och helt underbar. Den är varm och kall och arg om vartannat. Samtidigt är LP:n en provkarta över alla stilar inom rockmusiken. Den är årets bästa svenska ”popplatta”. Och den har alltså gjorts av en teatergrupp.

Fotnot: Vi har lyssnat på ett förhandsexemplar. ”Livet är en fest” finns ute i handeln om en vecka den som väntar på något gott…

I Musikens Makt var man också lika lyrisk över Livet är en fast. Lars Lilliestam skrev följande:

Feststämning

Så var det dags för den andra LP:n med Nationalteatern från Göteborg, Livet är en fest, heter den. Ironin börjar redan på skivomslaget – en bild av ett bord med en massa tomma ölburkar, spritflaskor, fimpar och äcklig pommes frites.

Nationalteaterns musik är stenhårt förankrad i en social verklighet. Inge stora teoretiska utläggningar eller våldsamma utbrott om hur illa man mår. Bara enkla konstaterande och vardagsbilder. Gruppen har ett enkelt befriande sätt att närma sig problemen. Ironi, allvar, humor och glädje om vartannat.

Den glädje Nationalteatern skildrar är ganska svart. Men man blir faktiskt ganska upplyft och varm inombords av plattan. Den är en av dess allra största förtjänst.

Gruppen jobbar mest ute i förorterna och har en rätt ungdomlig publik och det märks. Det är förorternas språk man talar. Jag har just sett deras anti-drogpjäs Speedy Gonzales 2 och blev frapperad över hur väl man lyckas fånga ungdomarnas värld och språk.

Stilbredden på den här plattan är enorm. Allt från femtiotalspop och riktig tung rock till reggae och New Orleansjazz. Ekon av Stones, Lou Reed och Simon och Garfunkel omformat på Nationalteaterns eget vis. Det mseta är typisk stadsmusik. Jag tror inta man kan göra sån här musik i Småland. Inget ont om Småland för det.

De flesta låtarna kommer från pjäserna Speedy Gonzalse 1 och Livet är en fest.

Gruppens förra LP, ”Ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot”, var något ojämn med en del fina pärlor. En av dem var ”Under hängbjörken” som blev prickad av radio. På itt sätt ett högt betyg. På ”Livet är en fest” finns också några låtar som knappast kommer att spelas i radio. Ett exempel är ”Stena Olsons Companie”. Här ”avrättas” mycket effektivt en av Göteborgs redarpampar och hans nöjesimperium.

Spelas i radio gör däremot ”Innerst inne” som är signatur till Öpen kanal, det nya samhällsprogrammet. ”Innerst inne” är skivans verkliga höjdpunkt. Det är en skumpig låt med piano i huvudrollen och en rätt ovanlig melodi. Det hela mynnar ut in någon slags dixielandsjazz och mungiporna bara glider upp av sig själva. ”Du får ingen ny värld om du inte vågar ta den själv”.

Titellåten är en vansinnig öslåt om brudraggning och kontaktlösheten på dansställena. ”Livet är en fest/håll med om det folk och fä/och om livet är pest/fyllan värmer bäst”.

”Plasts sång” är en ömsint skildring av killen vars föräldrar kräver att han ska ”bli nåt”. Men vad finns det att bli. Plast tycker deras liv är ganska skitna. De knyter nävn i fickan när de helst vill knyta den öppet.

”Mr John Carlos” handlar om idrott och politik. John Carlos knöt sin näve öppet när han stod på prispallen efter att ha vunnit 200 meters finalen i OS i Mexico. Efter det blev den forne nationalhjälten utfrusenoch slut som stjärna. Utfrusen och utan jobb. Upplösningen på texten är en känga i magen, en totalchock. Musiken låter som Bob Dylan och The Band 1965. Munspelet dyker upp i slutet som ett hångrin. Det låter som dom hyrt Dylans som studiomusiker.

En häftig slidegitarr öppnar ”Jack the ripser”. Jack blir symbol för kapitalism och vinningslystnad. ”Han förgiftar vårt blod med lystnad/för att långsamt förgöra varann”.

”Speedy Gonzales” är dock en liten miss. Låten fungerar kanske i sitt samanhang i pjäsen, men inte friståend på plattan. Ironin om killen som tänder på och skiter i allt går inte riktigt fram. ”Bängen trålar” tar i stort sett samma problem men där lyckas det.

Bara två av medlemmarna hade nån större erfarenhet av att spela innan Nationalteatern bildades. Men alla i gruppen sliter med sin musik, det låter faktiskt helproffsigt. I positiv bemärkelse.

Jag har slitit som ett djur för att hitta saker att dyka ner på, men jag kan bara kapitulera! ”Livet är en fest” är helgjuten. Det är den bästa svenska rockplatta jag hört på mycket, mycket länge. Jag kan bara bocka och gratulera.

Musikens Makt Nr 10 - 1974

Här gör Nationalteatern sin nya LP

I en luddigt varm och mörk inspelningsstudio på Musiknätet Waxholm sitter Nationalteatern från Göteborg och svettas fram sin nya LP. Alla verkar vara matta och utschasade.
- Det börjar bli lite krisigt säger Paul Olofsson.
- Vi har hyrt den här studion sen mitten på april, men först för en vecka sedan fick vi tid att starta med repetitionerna. I stället för att jobba med skivan spelade vi den kabaré som vi gör tillsammans med musikgruppen Nynningen och då blev det raskt två repetitionsveckor fattigare.

Inspelningsstudion är belamrad av alla möjliga omöjliga instrument. Bland dessa cirkulerar de fem närvarande medlemmarna och spelar låtarna gång på gång med olika kombinationer.
- Vi spelar in versionerna på separata spår och sedan mixar vi ihop det hela och då låter vi som vi var världens jätteorkester, berättar Håkan Wennberg.

Så småningom kommer resten av gänget, ytterligare fem personer, att dyka upp i Waxholm. Då kommer förhoppningsvis en del av låtarna redan vara klara.
- Vi kan inte vara här alla på en gång, säger Ulf Dageby
- Det blir så bökigt, folk dinglar omkring och har inget att göra. Anders Melander och jag som skrivit musikan kanske kommer ihop oss im någonting och då ska de andra sitta där och höra på när vi tjatar pizzicato och molltonarter.
Dessutom ville folk hem till sina familjer. det var evigheter sen vi var i Göteborg.
Det är nu drygt två år sedan Nationalteatern gjorde sin första LP med musik från sina pjäser. Skivan har inte så bra som man hade hoppats.

Glad musik

- Antagligen är det många som undrat över det där med Nationalteatern. Vadå teater, läser de dikter på skivan, eller vad är det frågan om. Så den här gången skall vi fixa ett omslag som gör klart för alla att det är MUSIK vi gör, glad musik, rock och pop och rag. Och så har vi bara tagit låtar som kan stå för sig själva, låtar som man kan förstå utan att ha sett den pjäs de härstammar från. Det blir ingen musik från kabarén på den här skivan.

Alla bestämmer

- Den får Nynningen ta hand om till sin nya LP, säger Paul. Vi har haft nog så svårt att bestämma oss för 15 av de 42 låtar som vi vill ha med, kabarémusiken förutan.
Det är hela gruppen tillsammans som bestämmer hur musiken skall arrangeras. Låtarna växer fram allt eftersom folk hittar nya spännande instrument att pröva på, nya festliga ljud och kombinationer. Förr var det nästan bara Anders och Ulf som stod för all musik, de andra trodde sig inte mycket mer än att kunna banka lite på någon trumma eller skramla med en tamburin. Men inför förra LP:n började folk bli nyfikna på hur det känns att frambringa trevliga ljud, strunta i att de i musikundervisningen i skolan fått lära sig att de var omusikaliska.
- Så här sitter jag och lirar bas, konstaterar Anik Rahlskog förnöjt.

Barnpjäs

När skivinspelningen är klar störtar Nationalteatern hem till Göteborg för att börja spela en barnpjäs i mitten av juni. En pjäs som ännu inte existerar.
- Det ordnar sig nog, tror Anders. Vår senaste pjäs, Speedy Gonzales som vi spelade här i Stockholm i mars, gjorde vi på tre veckor. Vi låste in oss i en liten stuga på landet och drog ur telefonjacket. Så det går !

DN Nordost Torsdagen den 9 maj 1974.

KLICKA HÄR FÖR UTSKRIFT (text)