Skivor:
Rövarkungens ö

(Utgiven 1980 Nacksving på cd 1991 MNWCDR 10)

Rövarkungens ö blev en ”vanlig” LP på så vis att låtarna är skrivna enbart för skivan, inte som en del i någon föreställning. Nationalteaterns musik hade tidigare varit ”beställningsverk” till olika teaterupp- sättningar, men inte längre, det finns ingen röd tråd i materialet, det var helt enkelt låtar som Ulf Dageby ville ha med på skivan.

Skivan innehåller sex långa låtar skrivna av gitarristen och sångaren Ulf Dageby. Titellåten är över tolv minuter och är en bild saga på arton verser som spänner över väldigt mycket. Låtarna handlar fortfarande om de ungas villkor men inte i samma utsträckning som på ”Barn av vår tid”. Greven, Plast och Jag dyker upp igen i låten ”Sent en lördag kväll”, denna gång äldre, bittrare och diskuterar läget i Sverige.

Nationalteaterns Rockorkester bildades för att bli fria från ”bindningarna” till (av) att skapa teatermusik och därmed få större frihet på scenen både textmässigt och musikaliskt. Ulf, Totta och Nikke kände vid det här laget ett behov av att komma ut och spela som ett vanligt band och inte som teatermusiker. De slog ihop sig med Håkan Nyberg och Lars-Erik Brossner och bildade Nationalteaterns Rockorkester.

Bandet spelade in skivan och gav sig ut på en folkparksturné, som kom att pågå i ett och ett halvt år.

Efter det jättelika projektet ”Rock-ormen” vintern 78-79 gick teater- och musik- människorna inom Nationalteatern skilda vägar, teatergänget fortsatte att sätta upp pjäser bla, en kabaré i Göteborg skriven av Björn Afzelius och Peter Wahlqvist.

Musikergänget kuskade landet runt som Rockorkestern, där det uteslutande handlade om musik, ingen teater utan vräkig rock. Klassikerna från ”Livet är en fest” och ”Barn av vår tid”, men framförallt nytt material framfördes.

Låtarna från ”Rövarkungens ö” är väldigt personligt skrivna och det finns inget genomgående tema, det är upp till lyssnaren att själv tolka texterna.

Rockorkestern var ett tidsbegränsat projekt och efter ett och ett halvt år kändes som det räckte. Folk hade andra projekt på gång, Håkan Nyberg blev med i Mikael Wiehes band och Lars-Erik Brossner blev lärare på Dramatiska institutet i Stockholm. Ulf Dageby gjorde filmmusiken till Britta Svenssons film ”Interrail”, och höll dessutom på att förbereda en barnskiva med Nationalteaterpjäsen ”Luffarrock” som grund. Nikke och Totta bildade Tottas blues band.

Ulf Dageby om skivan :
”Rövarkungens ö” är undantaget från att låtarnas ämnen styrdes av pjäsens handling, där skrev jag alla låtar med tanke på att skriva en skiva och att senare turnera med Nationalteaterns Rockorkester som en ren musikgrupp.

Låtar och upphovsmän

Medverkande på skivan

Omslag: Lars Jacobsson
Inspelad av Johannes Leyman i Nacksvings studio, februari 1980.
Mix: Johannes Leyman och Ulf Dageby
Producerad av Nationalteatern och Johannes Leyman

Håkan Nyberg
Foto: Brun EhrsVeckorevyn:

Nationalteatern: Rövarkungens Ö. (Nacksving)

Nationalteaterns första fristående rock-lp har svarta texter och en förkrossande, självklar tyngd i musiken. En tyngd som bara ett band med Nationalteaterns auktoritet klarar av.
Ulf Dagebys musik är liksom i början influerad av Dylan och Stones, fast i 70-talets versioner. Och hans gitarrspel har lånat en hel del från Mark Knofler i Dire Straits.

Men till skillnad från Dylan har Dagebys texter blivit mörkare, abstraktare, mer pessimistiska. "Vi fortsätter spela rocknroll, fast vi håller på att dö" är en nyckelrad som lika mycket gäller generationskamraterna Jagger och Lennon som Nationalteatern själv.
Ett gäng halvgamla gubbar som fortfarande kan förvandla en skolaula till en folkfest med sin musik

Så varför är de så rädda för att sträcka ut ? Jag hade gärna hört ett par solon från Dageby och fine klaviaturspelaren Lars Erik Brossner på bekostnad av ett par verser i den 12 minuter långa "Rövarkungens Ö"....

Christer Olsson, Vecko-Revyn 4:e juni 1980

Musikens makt:

RECENSIONER

Så har den då kommit – den många väntat på. För första gången har Nationalteatern gått till verket med en samling fristående låtar i bagaget. Friståend från vidhängande dramatisk inramning och scenisk anpassning. Det mesta från Teaterns tidigare skivor har varit skrivet för teaterproduktionerna. Att detta satt upp gränser för fantasin och staket för uttrycksmöjligheterna är självklart. Ett faktum som höjer värdet på bedriften att ha gjort något av det bästa vi fått inom svensk rock under 70-talet.

De första famlande stegen på första LP:n, de klockrena knock-outslagen på Livet är en fest och de grå allvarligheterna på Barn av vår tid – hela tiden har Nationalteatern visat att rock hör hemma i teatersammanhang. Försök att tänka er Rockormen utan rockmusiken! Att Nationalteatern hittat formen som går raka vägen till oss, den saken är klar.

Begåvad Dageby

Många har säkert undrat vad en sådan begåvning som Ulf Dageby kan åstadkomma i full frihet och utan ramar och begränsningar. Som låtskrivare har han kvaliteter utöver det vanliga, som gitarrist och sångare blir han bättre.

Detta är också debut för rockorkestern Nationalteatern, om vi undantar att några av musikerna skötte kompet på Rockormen. Företaget Nationalteatern har nu nått ett skede i utvecklingen att de amatöriska äventyren på de första skivorna har blivit nostalgiska cirkusnummer. Teatern är inne i en brytningstid. Efter framgångar byggda på pionjäranda och ren entusiasm kommer kraven på utveckling och rationellt arbete.

Det som fungerade så fullkomligt på Livet är en fest med bara en musiker i studien, oändligt mycket tålamod och amatörisk upptäckarglädja, blir bara jobbigt och tyngande i dag, många år och erfarenheter senare.

Skivan representerar alltså bara en gren av Nationalteaterns omfattande verksamhet. Men med de resurser som finns i gruppen är det här bandet något av det starkaste ifråga om progressiva musiker idag. Enbart Totta Näslund är värd hela pengen. Den killen kan flytta berg med bara rösten – det är jag säker på.

Dramatiskt innehåll

Det första intrycket är att den dramatiska kraft som finns i musiken, trots att ingen ramhandling existerar utanför låtarna. Vanans makt har troligtvis betytt en del. Det finns ett stort och frikostigt dramatiskt innehåll i de sex spår som fyller LP:n. Att plattan koncentreras kring bara sex låtar känns logiskt och är motiverat när det ska sägas kräver sitt omfång.

Totta sjunger på fem av numren och Dageby har fått ett. Det senare är en slags uppföljning av figurerna Greven, Plast och jag från Livet är en fest. Åren har gått men int mycket har förändrats. Ekorrhjulen av blandekonomiska kortkonster rullar vidare. Främlingskap, arbetslöshet och fredagsfylla är nitlotter i det spel som vi alla är tvingade att spela. Dageby kastsar ut orden som ilskna spottloskor:

varje sjuttiofemma, som en människa
dricker är en dröm om en bättre värld
som dom sedan pissar ut…

Kan det sägas bättre, mera exakt eller skonigslöst? Dageby har alltid dokumenterat en rakbladsvass klarsyn, som ibland inte är lätt att svälja för ömskinnade vårdliberaler.

Om vanliga dödliga

Två låtar är episkt upplagda och gungand slingor. Stranden har en rofylld och mäktig baland på ungefär dt sätt som Pink Floyd är mästare på. Skillnaden är bara att här handlar orden om verkligheten, framtiden och om vanliga dödliga, utan att fantasierna tar sanslösa proportioner.

I titelnumret tillåts fantasierna spela en större roll. Temat får genom en sagostämning en spännande symbolik, som känns fascinerande och rätt oprövad i sådana här sammanhang. Berättelsen blir till en spännande äventyrsbok i sina lugna och metodiska uppläggning.

Söndag kväll heter ett ovanligt lyriskt stycke, som tar ut helt andra kvaliteter ur Totta Näslund som sångare än vad många kan tänka sig. Låten har också smyckats med ett vackert och omsorgsfyllt gitarrsolo av Dageby. Gitarren får naturligtvis en överstämma mot slutet – en grej som f ö blivit rena modet.

Det som gör det allra starkaste intrycket är den nakna och fräna realismen i den misshandelshistoria som fyller låten lördag kväll. Kanske var det så här ett gäng som Tom Robinmson Band skulle kunna ha låtit, om d hade kommit loss idé- och låtmässigt.

Tillbakalutade

En låt återstår att nämna och det är Vi fortsätter spela rock&roll, som troligtvis blir den som kommer att spelas mest. Vad det hela handlar om egentligen är nog att snöa in på rock&roll, eller hur? Men jag kan inte låta bli att spela den och nynna med.

Nationalteatern är idag ett drivet och effektivt kollektiv. Den nya plattan är kunnig, medveten och jäkligtstimulerande i sin lite fasta och tillbakalutade form. Dom här grabbarna är inte födda igår, och risken för att får horder av ilskna nya vågare på skallen, så känns det skönt att ha Nationalteatern att luta sig mot, och för yngre musiker att lära sig av. Så fick jag det sagt också.

Benny Persson – Musikens Makt Nr 4 -79

KLICKA HÄR FÖR UTSKRIFT (text)