Skivor:
Ta det som ett löfte... ta det inte som ett hot

(Utgiven 1972 MNW 28P)

I tre år hade den fria teatergruppen Nationalteatern existerat när denna skiva gjordes och hade spelat 11 pjäser och skrivit 10 av de själva.

Gruppen hade då gjort några "rockpjäser" "Lev hårt dö ung" och " Sune får jag knäppa din bläzer?", från vilka en del av materialet till skivan är hämtat. Nationalteatern som teatergrupp var unik såtillvida att de använde så mycket musik i sina pjäser.

Musiken var också den främsta anledningen till att fritidsgårdsbesökarna älskade gruppen.
Skivan gick rätt så obemärkt förbi, men vissa enstaka låtar stack ut. Sånger som "Hon flytta ut till Bergsjön" och "Ut i kylan" blev väldigt populära.

”Ut i kylan” spelades mycket på radion och ”Hon flytta ut till Bergsjön” sjöngs in av Jan Hammarlund och blev en hit Låten framfördes även live i TV av Nationalteatern med Anders Melander på sång.
”Världen är kall” användes som ledmotiv i en TV-serie vilket ledde till att Anders Melander senare började jobba direkt för TV.

Skivbolaget MNW (som tillsammans med Silence ledde proggmusiken i Sverige) hörde av sig och tyckte Nationalteatern hade en massa bra låtar, de ansåg att Nationalteatern var ”musikpolitiskt intressanta” och att de därför borde ”göras till-gängliga för den stora publiken”. MNW mer eller mindre övertalade Nationalteatern att göra en skiva.

Att de behövde övertalas att göra en skiva kanske låter konstigt, men för att få tid att göra ett album var de tvungna att avstå från att spela teater, dvs avstå från att tjäna pengar. Många i gruppen ansåg det även som en kul grej att dokumentera en del av Nationalteaterns produktioner på LP. Under inspelningen av skivan ville alla vara med och alla skulle vara med (ibland var det fler än alla, dvs även musicerande gäster), vilket ledde till en massa tjafs om vem som skulle få dom roligaste jobben, dvs spela elbas eller trummor.
Resultaten blev alltid samma: den som spelade bas i pjäsversionen fick spela bas på skivan osv.
På vissa andra låtar spelar Anders Melander flera eller nästan alla instrument. Mycket live-tagningar, med många konstiga instrument som borrmaskin, hund m.m. som Anders sedan fick lägga på instrument efter instrument. Det musikaliska ankaret i gruppen var Anders Melander, de andra i bandet var ju skådespelare med varierande talang när det gällde musiken.

I samma veva som skivan spelades in blev Ulf Dageby medlem i gruppen, efter ha varit frilans-arbetare till gruppen, och hjälpte nu till med det musikaliska under inspelningen. Anders och Ulf var de enda i gruppen som med rätt kunde kalla sig musiker.

Men i det fria klimat som Nationalteatern skapat åt sig själva växte gruppmedlemmarnas självförtroende och allt blev möjligt. Att ett gäng där majoriteten knappt kunde spela något instrument skulle göra en LP kändes plötsligt självklart. Ulf Dageby är noga att påpeka att det var en rolig skiva att göra ”rörig, vildvuxen, men har ändå sin charm".

Anders skriver om inspelningen i Musikens Makts första nummer 1973: ”Ibland höll vi på hela natten till frukostdags, ibland gick hela dagar utan att någonting blev inspelat. Då skrev vi nya texter, repeterade, mixade, sov, åkte båt, drack pilsner, tränade in nya instrument…På väg upp till Stockholm köpte vi en basgitarr för hundra spänn som det genast blev slagsmål om. Till slut fick vi fem basister, fyra killar och en tjej, som var och en framträder på skivan med sina slagnummer… Vi tycker det är rätt fräckt av icke-musiker att inkräkta på musikernas heliga område, och vi hoppas att många fler ska inse, att om de vill någonting i kampen mot kapitalismen och kommersialismen så måste dom visa sig lite fräcka. ”

Nationalteatern hade ett anarkistiskt drag som skilde dom från exempelvis Fria Pro eller Hoola Bandoola Band. Nationalteatern skrev aldrig, eller ytterst sällan några kamp- eller lärolåtar. De var råbarkade texter hämtade direkt ur verkligheten.

Omslaget gjordes av Anders Melander , skivtiteln ”spritsades” med signal tandkräm. Idén till omslaget var från början att ha en oval fotoram på framsidan med djur som invaderar ett vardagsrum = en liten 'installation' (det hette inte så på den tiden men ändå...) av Judit Hollander som Anders Melander lät fotografera av. Under arbetets gång märkte Anders att idén inte höll, så i elfte timmen bytte han ut bilden mot ett foto av en Konsumbutik med röda fanor och banderoller på. Teatermedlemmarna blev väldigt förvånade när dom packade upp skivorna från MNW... När Anders lämnade upp originalet (personligen!) till MNW låg den rödvita tandkrämstexten på en mörkgrön pappskiva. Det var 'förlagan'. Emellertid lyckades någon slarva bort den gröna pappskivan, så det enda som gick till tryckeriet var en anteckning om 'grönt'. I brist på precisering av vilket grönt det skulle vara, valde tryckaren den råa, enkla basfärgen. Hela första upplagan trycktes i denna ”äckliga”, skrikiga, ljust blågröna färg. ”Ingen - absolut ingen! begrep varför 'jag hade gjort omslaget så” minns Anders. Ett helt år senare hittades så den gröna pappskivan och NU föll en pollett på plats hos den ansvarige!

OK - visserligen hade MNW slarvat ganska ordentligt till att börja med, men till deras försvar skall säjas att dom nu faktiskt lät trycka om konvolutet i rätt grön färg. Och när DET omslaget började bli synligt fick jag höra. "Ja-HAA, var det SÅÅ du menade det skulle se ut!!!"

Låtar och upphovsmän:

Låtarna på skivan är hämtade från följande pjäser:

Skivan innehöll ett rikt illustrerat texthäfte Teckningarna i texthäftet är gjord av Peter Wahlqvist. Omslaget gjordes av Anders Melander & Lars Jacobsson, Skivtiteln ”spritsades” med signal tandkräm. Skivan spelades in av Torbjörn Falk i MNW´s studio i Waxholm under mars och april 1972.

De som gjorde denna platta var:

Till plattan hör också:

Bert Gren skrev för Göteborgs-Postens räkning följande i sin recension 25 oktober 1972:

En av årets bästa svenska debut-plattor

Under de senaste åren har klyftan mallen teater - och vanliga musikgrupper minskat alltmer. Åtminstone de små fria teatergrupperna är like lättrörliga som vilket popgäng som helst, och dessuton har de upptäckt musik-ens förtrollande makt. Och strömningar i motsatt riktning finna också. Älgarnas trädgård t ex hade med ett pantomiminslag under lör-dagskvällens konsert på Studentkåren.

Följdriktigt låter också alltfler teatergrupper sig produ-ceras även på skiva. Ofta med låtar hämtade ur pjäser, men ändå på ett sådant sätt att skivorna måste betraktas som något fristående från den övriga produktionen.

Narren och Fria Proteatern har redan debuterat på platta - nu är det Nationalteatern som kommer med sin.
En teater med Göteborgsanknytning eftersom de håller till på fritidsgården i Hisings Backa.

Tre veckor tog det att spela in - normalt tar de vanliga popalbum samma bolag spelar in bara fyra-fem dagar att göra - men denna extra tiden och möda har gett fint resultat. Oberoende av vilken måttstock man använder måste plattan ses som en av de mest betydande som kommit hittills i år. Inte minst musikaliskt innehåller LP:n åtskilliga av intresse. Låtarna går i en stil som varierar från rocklåtar med skruv till de töntigaste parafraser på s k restaurangmusik. Med lite svensk och österländsk folkmusik instoppad däremellan.

Men ändå är det för det för att texterna och musiken för det mesta fungerar så fint ihop som många låtar har det där lilla extra. "Profitörernas Profeter" och "Under Hängbjörken" innehåller en musikalisk humor som tyvärr annars är alltför sällsynt. Och likadant är det i de allvarligare "Hon flytta ut till Bergsjön", "En stuveriarbetares död" och "Vaktmästarn" - budskapet understryks av en passande melodisk inramning. När det gäller titeln på LP:n syftar den på plattans sista låt "Sveriges styvbarn 2" där Nationalteatern ger sin syn på vad som behövs göras för att förbättra vårt samhälle. En låt avslutas med raden "Den som inte är med - är emot".

Även om man är emot något behöver man väl inte vara med på vad som helst ?

Göteborgs-Posten 25 oktober 1972 - Bert Gren

Musikens Makt Nr 3 - 1973:

Löfte...

Musik finns ju inte. Den måste göras av människor, Och man kan inte göra vilken musik man vill. Man gör och tycker om bara den musik som ger en effektiv signal till den grupp människor man vill solidarisera sig med. Därför är musik en fråga om klass och ideologi. Och därför tycker jag att Nationalteatern gjort den bästa teatermusik jag hört på länge i landet, bättre än t.ex. Narren och Fickteatern. Dessa tre gruppers musik finns på skiva.

Det är lättare att tro och övertygas av Nationalteatern när den spelar ”Revolution” för att gruppen har en revolutionär inställning också till musiken. Den accepterar inte musik som något som finns färdigt och alltså heller inte dess lagar. Narren och Fickteatern har alltså en större respekt för den abstrakta och alltså konservativa musiken. Särskilt Fickteatern ironiserar visserligen över den, men ironierna gör bara tillfälliga hål på respekten. Så länge den finns vågar man inte anstränga sig ända ut och visa hela registret av känslor och åsikter. Men det gör Nationalteatern. Börjar hotfullt och smädande med ”Sveriges styvbarn”, all tillgänglig elektricitet och en iver som får rytmen att balansera på gränsen till framfall, så plötsligt en kort mjuk stund med drömmar och igen häftigt tillbaka till vrede igen. Man hinner knappt slå sig till ro i en känsla föränn en motsatt slår emot. Hela skalan från vrede till ömhet, både i musik och text. Och musiken dramatiserar verkligen texten, som parodiska barnvisan ”Göra bort sig”, som börjar med röst och klumpig gitarr men blir till stor kör och orkester när en välmenande mamma får ordet.

Det är lätt att underskatta musiken makt och låta dn spelas på konservativa villkor- Många grumliga idéer har genom tiderna framförts under musikens beskydd, den anses ofarlig. Men Nationalteatern tycker inte det, därför blir deras skiva så stark. (Första gången tror jag du ska höra den med texthäftet framför dig, sångens volym är ofta lägre än instrumentens.)

Ingmar Glanzelius

KLICKA HÄR FÖR UTSKRIFT (text)