Skivor:
Vi kommer att leva igen

(Utgiven 1977 Nacksving 031-8 - kasset: KASS 8)
Nationalteatern Nynningen

1976 bestämde sig Nationalteatern och Nynningen för att arbeta ihop igen. Det blev en uppsättning tillägnad USA jubileumsåret 1976. Ett grattis till 200 års förtryck och folkmord av de ursprungliga nordamerikanerna!

Skivan är inspelad live, där valda delar och låtar är hämtade från föreställningen. Låten "Järnhästen" tar oss till det 1800-tal som markerat USA´s aggressiva marsch från Atlantkusten ut till Stilla havskusten. Järnvägsrälserna lades ut med slit och svett, efterlämnade döda djur och döda marker. Och döda indianer! På fodralet finns Suquamihövdingen SEATTLE´s budskap från 1854 om när den federala amerikanska regeringen övertog landområden vilka tillhört hans folk i sekler, i nuvarande staten Washington.

Skivan spelades in 14, 15 och 16 januari 1977 på Folkets Bio i Stockholm och mixades i Göteborg 18-21 samt 24-26 januari 1977.

Låtar och upphovsmän

Medverkande på skivan

Omslag: Lars Jacobsson

Recension från Musikens Makt :

Nynningen balanserar Indianmusik USA-rock
Nynningen/Nationalteatern Vi kommer att leva igen (Nacksving)

Ett känt faktum: dom som är ansvarige för musiken i Nationalteatern är kollosalt skickliga. Med lyhörda öron kan dom ”låna” kännetecken och klichéer från jag tror all slags musik, göra om, lägga till sin musiksyn och personlighet och inplantera resultatet i Sverige.

När det gäller Nynningen har jag en bekännelse att göra. Jag skrev att deras senaste LP, Äntligen en ny dag inte kändes färdig. För tusan, när blir musik ”färdig”? Aldrig, hoppas jag.

Nynningen fungerar på två plan. Direkt –med känslan, kraften, inriktningen, förbannelsen, spelglädjen. På längre tid –melodierna som vill sammanbinda rocken med socialistiska sången (Brech-Eisler-Weil) och mycket där emellan blir efter många lyssningar till schlagers i en. Då menar jag att man upptäcker finurligheten i dom, logiken –och dom stannar som varaktiga schlagers man aldrig tröttnar på.

När Nationalteatern och Nynningen slår sig ihop spelar dom den bästa svenska rocken. Lägg märke till att jag inte skriver den bästa rocken i Sverige. Den är jag inte säker på att Nationalteaternynningen spelar. Rock är amerikansk musik och den bästa rocken i Sverige är då den bästa intentionen. Nationalteaternynningen vill mer. Dom vill skapa en rock som fungerar i Sverige –med grund i amerikansk rock, men påverkad av musikaliska och politiska intryck från många håll.

Vi kommer att leva igen innehåller musik från deras hyllningspjäs till dom verkliga amerikanerna på det s k USA:s 200-årsdag. Indianerna alltså.

Dom inleder med rock på engelska. Kiss me, som borde ges ut på singel i USA och England. Kiss me in my ass ´cause that´s where my American flag is, kiss me anywhrere `cause that´s whrere my American flag is… Den amerikanska kulturen som vi är födda i, som dom amerikanska flaggmärkena på jeanshäckarna och dom amerikanska flaggtröjorna vittnar om. Den amerikanska imperialismens flagga som vajar i alla världsdelar.

Bozeman trail är en amerikansk ballad. Såna vi hört så många – om snabbskjutande cowboys, om amerikanska Robin Hoods. Denna handlar on ”gerillaledarna” indianerna Red Cloud och Crazy Horse, som bl a böjer järnvägsrälsen så att dom vitas ”häst” spårar ur.

Järnhästen, Vite lillebror och Efter massakern är kraftfulla sånger, med nynningsk musikalisk spännvidd och nationaltetrisk enkel – och direkt het i texterna.

Men dom sånger jag tycker bäst om är dom där som balanserar indiansk musik mot amerikansk rock. Black Hills och slutlåten Ett bar är fött (i Wounded Knee). Musiken i dom påminner om indian-rockband i USA, t ex Redbone och XIT. Nationalteaternynningen använder sej där av upprepningen, den jämna trumrytmen som finns i musiken hos dom indianer som idag fortsätter den indianska musiktraditionen – skriver nya sånger om indianernas situation i det ”mederna” amerikanska samhället till traditionell musik.

Black Hills där dom till trumman sätter det vita USA:s namn på indianernas heliga berg mot indiannamnet, Paha Sapa. Ett barn är fött som efter texten är slut växer, fler och fler instrument, fler och fler sångare kommer till - upprepade ord, ”heyaheyaheyaheya”, som växer i kraft, i styrka, i känsla, i solidaritet!

LPn är live, inspelad den 14,15,15 januari på Folkets Bio i Stockholm.

Jag gillar live-plattor – gör ni inte det beror det på att ni hört för många amerikanska live-rockplattor. För ljudet låter ”fuskstudio” inte live och inte studio heller. Nacksving har velat förmedlat publikens känsla av det som händer på scen. Man har placerat ut många mikrofoner för att få den blandade ljudbild man har när man sitter i publiken, inte studions inriktning på varje instrument.

Dom har lyckats till sådär 85 %. Den bästa liveinspelningen gör man med en kassett stående i publiken på ljudmässigt lagom håll från scenen. Så ”deltagande” är inte den här LPn, men kassettinspelningar har risigare ljud. Och en till 85% lyckad live-platta lever mer än den mest lyckade studioinspelningen.

Nationalteaternynningen underhåller oss och lär oss. Därför finns det på innerpåsen ordförklaringar, t.ex vad indianorganisationen AIM är, och en lista på var vi kan läsa mer. Utmärkt! Men jag saknar tips på var man kan få tag på plattor med den musik som görs av amerikanska indianer idag, som dom skapar för att bevara sin kultur och identitet och som ett vapen i befrielsekampen.

Musikens Makt Nr 3 - 1977 -Bengt Eriksson/Grupp Fem/ MM:S Lundaredaktion

KLICKA HÄR FÖR UTSKRIFT (Text)