Skivor:
Rockormen

(Utgiven 1979 Nacksving 031-20 på cd 1997 MNWCDR 15)

För första gången släppte Nationalteatern en LP med material hämtat från en och samma föreställning. Rockormen turnerade Sverige runt från September 1978 till maj 1979. Stilmässigt är det en bred platta och inte en ren rock LP. ”Nationalteaterns proffsighet placerar dom i en klass för sig” skrev en tidning.

Om Rockormen:

Hur är läget...? Rockormen hade premiär i Göteborg 20 augusti 1978. Det är en rockopera om arbetslöshet. En deckare. En berättelse om en resa. Från Åmål och leda. Till medvetenhet. Det var en gång en kille som ville beskriva hur det kändes att bli överkörd. Han ville inte fuska. Läsarna skulle inte tvivla en sekund på att han verkligen blivit överkörd och inse att han visste vad han talade om. Så, vad gjorde han?

Det var svårt att hitta människor som upplevt en sån situation och som kunde berätta om det. Så killen kastade sig framför en bil, och blev givetvis massakrerad. Han som skrev så bra annars...... Om man vill förändra sin situation måste man kunna beskriva den. Och för att kunna beskriva den verklighet vi lever i måste man kunna en hel del. För den skull är det inte nödvändigt att kasta sig framför en bil, det finns ju andra vägar.

När vi i Nationalteatern gjort våra ungdomspjäser har vi lyssnat och hängt med så långt vi kunnat. Vi har frågat och lyssnat igen och småningom fattat tillräckligt av situationen för att kunna översätta berättelserna till bilder på scenen.

Vi lät några i gruppen resa kors och tvärs genom landet och fråga: "Hur är läget...?" Efter nån månad kom dom hem igen med kilometervis inspelad tejp.Vi andra orkade inte lyssna igenom allt, så Bertil G och Peter W fortsatte att vaska fram det viktigaste, roligaste och mest utflippade som fastnat på bandet. Resten av bandet som just då gjorde barnteater, gjorde färdigt LP´n "Barn av vår tid", planerade turnén för Rockormen, skissade scenografi och teknik osv, väntade några veckor.

Vi ville se resultat i form av pjästexter och utkast till scener och låtar. Men Peter och Bertil höll visst på med en deckare. Resan genom kapitalismens kris i Sverige och det folk berättat var så häftigt att det måste beskrivas som en deckare....

När dom hade gjort halva "boken" var vi tvungna att översätta den till teater och musik. Vi hade inte hur mycket tid eller pengar som helst att vänta på vår egen Ed McBain, och dessutom sysslar vi ju med teater. När halva boken var klar gick den på remiss till våra berättare ute i landet.

I maj hade vi repeterat några scener och lite musik och bjöd in ett 50-tal av berättarna till seminarium. Vi ville kolla om det som vi gjort av deras berättelser stämde med deras bild av verkligheten. Det stämde i huvudsak.

Men i många punkter fick vi svidande kritik. "Premiären" fick skjutas upp några månader..... Så har det fortsatt. Nya scener skrivs, musik komponeras, material kritiseras, dåligt ersätts med nytt och förhoppningsvis bättre.

Det finns ingen ände på den här processen, men så är det och vi tror det är bra. Riktigt hur en föreställning kommer att se ut vet man aldrig. Och dessutom vet man inte hur den blir innan den är färdigspelad. Diskussionen fortsätter på dom platser vi spelar ..... Men hela världen är som en scen. Och vi kan ändra på den!

Frågan är bara vem som är regissör: kapitalet eller det arbetande folket ?

Nationalteatern

Låtar och upphovsmän:

Bandet

Äntligen kommer den omtalade ROCKORMEN

Äntligen, alla ni som frågat, kommer Rockormen. i TV. Och äntligen sänds ett program som vänder sig till den yngre publiken på en bra tid. Dessutom håller det på över två och en halv timme.

Rockormen, Nationalteaterns musikthriller, hade premiär i augusti förra året. Mottagandet var övervägande positivt. Under hösten och våren kuskade den land och rike runt. Turnén avslutades i Stockholm i maj i år. Där gjordes TV-inspelningen på Cirkus.

Rockormen är en dramatisk historia. Handlingen kretsar kring Veronika, en 18-årig tjej som hittas död i sin lägenhet i Upplands Värby. Veronika tröttnar på småstadslivet i Åmål. En dag tar hon sin killes (Gertoves) motorcykel och sticker. Hon hamnar på olika ställen och i olika situationer. När motorcykeln går sönder får Veronika med en Västtysk direktör, Spelaren. I hans portfölj finns papper som avslöjar företagarnas skumma medläggningspolitik. Veronika får tag på den. När hon börjar jobba på Marabou dyker Spelaren upp. Han vill ha portföljen och kommer till Veronikas lägenhet för att hämta den. Strax innan har Gertove varit där för att be Veronika komma hem.

En opera om arbetslöshet och mygel på hög nivå kan verka trist. Men här blandas vardagstragik med stundtals farsartad komik. Man suckar och gapskrattar. Musiken är häftig och texterna hörs, vilket inte alltid är så vanligt. Allt detta inramas av en färgsprakande dekor. Det finns några svackor, men de är få.

Heléne Benno - TV EXPRESSEN 30-12-79

Recension från Musikens Makt Nr 2 1979:

En ny platta med Nationalteatern. En ny storsäljare, som kommer att gå bra oavsett vad vi skriver här i MM. Och en platta som många har bestämda uppfattningar om innan dom ens hunnit lyssna…

Skall man vara ärlig så tippar jag att en tredjedel av kritikerna haussar upp skivan som ”superhäftig, toppen och årets LP”, en annan tredjedel dömer ut den som alltför enkel och kommersiell. Får man plats i en tredje mittemellankategori.

Rockormen kan kanske inte klassas som någon märkvärdig skiva, men det är ändå samma sug här som i Nationalteaterns tidigare fem (!) LP. Något eget. Ett rakt spår. Rockgrund som byggs ut till angränsande musikformer. Personlighet. Och framförallt värme.

Det är genom lojaliteten med dom Nationalteatern sjunger om (och till!) gruppen lyckas. I musikrörelsen kan jag på rak arm bara jämföra med tidiga Motvind och färska EP-bandet Mörbyligan, som fått samma förhållande till artist-tonårspublik. Nationalteatern ställer upp för dom som lyssnar – och gör det utan att det känns ansträngt.

Paradexemplet nu är Vill ta ställning till mitt liv – en ungdomens fria visa där man vill släppa loss och vråla ut med Veronika. En toppenlåt – så kände man själv och så känner säkert tusentals tonåringar idag.

Hur Nationalteatern som ett gäng 30-åringar klarar av det är knapigt – antar att det har med den ”uppsökande verksamheten” att göra. Sverigeresan som föregick manuset till Rockormen var säkert nyttig, att den satt sina spår i texterna att det är uppenbart (den här gången slipper man också anklaga Nationalteatern för flumromantik och drogliberalism).

Skivan bygger helt på pjäsen och det ligger bakom både positiva och negativa saker på plattan. Bra därför att man får en ovanligt tydlig repris av föreställningen när man lyssnar, dåligt därför att man tvingas att följa rollisten, en del röster står ”ensamma” när man inte har personen framför sig det ”teatraliska” får ju inte plats på plasten.

Men några låtar ger ändå en visuell kick samtidigt som de sitter musikaliskt. Bertil Gouldberg är ett tillskott i Nationalteatern, det märks framförallt i två låtar med ”tält” känsla. Stål ger en klar och pulserande arbetsplatsbild och Rädda jobben målar upp en ödesmättad masscen. Goldbergs musiköra parat med Peter Wahlqvists ord resulterar i unik nutidshistoria.

Låter mer högstämt än det i verkligheten är. Kontrasten finns i en låt som är lika effektiv åt andra hållet, den snärtiga, ironiska Japp-Coco. Så här i schlagertävlingstider får man nästan vara glad åt att Ulf Dageby inte ställer upp i såna jippon, i annat fall hade jag satsat mina sista slantar på att Sverige skickat stanniolklädda pralintöser till Jerusalem i april. En roligt och bra schlager, frågan är bara om inte budskapet kommer bort i det färggranna omslaget…

En låt till som hänger kvar från föreställningen är Tankar på en timmerstock, med Anik Rahlskog ensam och övergiven vid vägkanten. En långsam slö bluesaktig berättelse som vaggar in så det värmer långt in i ryggraden.

Titelmelodin Veronika kommer också att gå hem. Trots att det inte var så känns den skräddarsydd för Göran Ekstrand, hans kalla personliga röst plus ett intro som fastnar gör att singanturmelodin antingen blir skivans största ”hit”.

Lika välförtjänt som att Nationalteatern fyller skolaulor och konsertlokaler landet runt, lika säkert är det att många som sett pjäsen kommer att köpa skivan. Med raka och enkla texter och flyhänta och följsamma musiker kan man också rekommendera Rockormen.

Den är bättre än Barn av vår tid, allt är inte lika dystert och destruktivt den här gången och trots att det som händer i sensjuttitalets Sverige är kärvt lyser medkänslan, förståelse och värme igenom – allt är inte kass längre! Hoppas det smittar av sig på dom som lyssnar.

Ante Brånholm

KLICKA HÄR FÖR UTSKRIFT (Text)